"En starkt bidragande orsak till klimatkrisen"
Empati och matsystemets problem är tätt sammanlänkade. Det menar Kristofer Lund i veckans spaning.
Naturen, vilken grej! Ett frö, lite jord, lite hönsskit, några veckor och sedan fänkålen som du ser på bilden. Jag är en hyfsad men ändå amatörmässig hemmaodlare. Gissa hur stolt och nöjd jag känner mig när jag står med ett halvt kilo perfekt fänkål i handen?!Förutsättningarna för fänkål att trivas i Sverige finns uppenbarligen. Men, det märks inte nämnvärt på lokala matbutikens hyllor. Här trängs svenska grönsaker med bleka, vissna, övermogna eller undermogna grönsaker som rest från Nederländerna, Spanien eller runt halva jordklotet.Det känns snett.Varför är det så? Varför är inte butikerna proppfulla med nyskördade lokalproducerade grönsaker!? Och vad är egentligen problemet med att fänkålen kommer från Italien?Det industriella matsystemet bygger till stor del på att överbrygga fysiskt avstånd. Framväxten av järnvägen fraktade fisk till inlandet. Kyltransport och förvaring tömde städerna på mjölkkor (och mjölkbönder). En följd av utvecklingen blev specialisering – som lantbrukare producerar man inte längre mat för sin familj och närområde utan för en konsument man aldrig sett eller träffat.
Vår tendens att söka just enkla lösningar på komplexa problem är en starkt bidragande orsak till klimatkrisen.
Det fysiska avståndet till platsen där maten produceras förstärker den instrumentella synen på naturen som en resurs för mänskligheten att utnyttja. Vi har svårare att relatera till det som ligger långt borta jämfört med det vi ser och är en del av dagligen. Avståndet föder också en känslomässig separation – mellan människa och natur, vår utveckling och planetens. När vår relation till jorden och naturen försvagas, när vi sätter oss över naturen, då får vi allt svårare att känna empati.Och det är ju ett jättestort problem. Varför då? Jo, för att majoriteten av utmaningarna bland de globala målen och Parisavtalet har sitt ursprung i matsystemet eller system som är direkt kopplade därtill: transporter, arbetsvillkor, jämlikhet och hunger. Vår förmåga att relatera och känna empati är helt avgörande för kunna att ta oss an dessa frågor.Kan man förenkla så grovt som att säga att vi kan rädda planeten genom att välja vad vi lägger på tallriken? Såklart inte. Vår tendens att söka just enkla lösningar på komplexa problem är en starkt bidragande orsak till klimatkrisen.Men, vi behöver nån slags matrevolution och det snart!Kan vi rädda planeten genom hur vi förhåller oss till jorden? Till jord och vatten. Ja sannolikt. Det talas allt mer om regenerativt lantbruk, ett förhållningssätt som innebär att vi inte nöjer oss med lägga våra destruktiva beteenden åt sidan. Vi måste även återskapa eller regenerera den skada vi orsakat planeten. För att lyckas med den uppgiften behöver vi också applicera det regenerativa förhållningssättet på oss själva. Vi behöver återskapa vår relation till jorden, till platsen där maten produceras. Vi behöver hitta ut ur känslan av separation från naturen och inse att mänskligheten inte bara är beroende av naturen utan i högsta grad en del av den.Det är hög tid att vi bryr oss om var fänkålen kommer ifrån!